Ny våg

Modevågorna är verkligen vågor – som sinuskurvor som går fortare och fortare – ultrasvängningar.
Senaste säsongerna har det varit skottskrutigt, prickigt, blommigt och djurmönstrat omvartannat. Det är dags för något nytt – eller något väldigt gammalt.

Jag har några förslag som kanske inte är unika men ändå känns lite inspirerande:

Mandelbrot-mönstret! Det är upprepande och relativt nytt (1978) men ändå oändligt gammalt. Passar för nördar, hippies och rejvare.

Sinuskurvan – enkel och stilren. Kan lätt ersätta både randen och rutan och passar för matematiker, läkare och musiknördar (speciellt synthpopartister).

Kartmönstret – ironiskt nog både camouflage och vägvisare på samma gång. Passar för militärer och friluftsmänniskor. Kan möjligen ersätta hawaii-skjortan.

Labyrinten - stilrent och upprepande men har oändliga möjligheter. Pyssel för barnen på den långa bilresan.

Droppmönstrat- döljer blod, svett och tårar. Passar bra i emokulturen.

Alla mönster kan med fördel kombineras, vilket vittnas om nedan:

Vilka pratar jag om?

10 poäng: de säljer färgpennor separat men inga tomma askar att sortera dem i
8 poäng: de säljer skor med höga klackar men man måste köpa bedövande gelkuddar för att kunna ha dem på sig
5 poäng: de säljer vinterjackor med trekvartsärm men inga långa varma handskar att ha till
3 poäng: de delar ut gratis läsk i varuhuset men när man har druckit upp och vill gå på toaletten kostar det 5 kronor
1 poäng: de är ologiska och förjävliga.

Markera texten för att se svaret: Människor

Snö

Snö är så coolt. Det är vatten som har frusits till kristaller och som lägger sig på varandra som ett vitt täcke. Jag är så glad att jag får uppleva det men jag skulle vilja se det för första gången igen.Vilken upplevelse!

Nätterna är mycket ljusare nu när snön lyser upp och så länge det håller sig på den här lagom kalla nivån runt nollgradersstrecket så blir det trevligt. Men hur kul är det egentligen om en vecka eller två? Inte så kul. Jag längtar efter den revolutionerande uppfinningen som kontrollerar jordens väder för jag vill för tusan inte se någon jädra snö efter nyårsafton.

Artbeatro

Snart är 2000-talet slut. Jag har gjort en del musiksspellistor för att hylla 00-talets specifika sound – för det finns en distinkt ljudbild som beskriver nutiden precis som det finns en för 80- och 90-talet. Jag kallar soundet för Artbeatro (/Artbeatrop/Artbeatrok).

Ordet är byggt på dessa beståndsdelar:

• Beat
• Heartbeat
• Electro
• Retro
• Rock
• Hiphop

Retro för att det innehåller mycket retrosynthar (80-tal), Beat för att det är ett hårt och fylligt beat i låten (ofta ett hiphopbeat), electro/rock/hop för att electro, rock och hiphop har varit väldigt kära i varandra det här årtiondet och mixats vilt. Och främst för att ordet Heartbeat är med i fyra låtar som jag tycker beskriver soundet:

• Knife – Heartbeats
• Kleerup feat. Robyn – With Every Heartbeat
• Madonna – Heartbeat
• Annie – Heartbeat

Det ska bli spännande att se vad 10-talet har att komma med.

Olika versioner av Artbeatro
Artbeatrop fungerar för mer hiphoppiga låtar: Adam Tensta – My Cool
Artbeatrok är för rockers: Julian Casablancas – River of Brakelights.

Klagan

Dagarna. Var tar de vägen? Jag har börjat gå upp runt 8 på morgonen och jag försöker verkligen att kryssa av de där sakerna på listan men jag fastnar i det icke-väsentliga och sen är det natt igen. Dygnen är för korta. Var kan jag klaga? Även om jag skulle få ett telefonnummer så skulle det väl dröja några veckor innan jag tog mig för att ringa det i alla fall. Jag har skjutit upp att maila Arla hur länge som helst angående deras slaskiga fil. Och jag fick en hård plastbit i mina kroppkakor men inte orkade jag ringa den ansvariga, inte. Jag hann få en lapp i brevlådan där det stod typ ”Inte fan bryr vi oss om att du inte får någon sömn och att dina tavlor ramlar ned av vibrationerna från våra betongborrar” innan jag hann klaga på det också. Men det är dumt och tidskrävande att klaga. Istället borde jag fira. Fira med god mat och choklad – för det är ju ändå jul.

Ja, just det. Jag ska inte fira jul i år heller. Ingen gran, ingen julmat och inga paket. Julskivan spelade jag för en månad sen men doftljuset som luktar pumpa har jag kvar. Ehm… fel högtid!

provmotion är bra promotion

Jag har i alla fall blivit hälsosam nu. Jag och min t’hy’la spelar badminton varje helg och jag insåg att min vänsterarm har potential att bli lika bra som min högra. Jag var hos en dietist förra fredagen och hen sade att jag skulle äta mer grönsaker och protein så nu har det blivit bönröror för hela slanten. Och för att i tystnad retas med Arla har jag testat på olika sorters Milko-filmjölk.

Nu sitter jag på stadsbiblioteket och skriver för det är det enda stället där jag kan få både ro och värme. Det har blivit som en tradition att komma hit en gång i veckan och skriva av mig. Här tycks tiden stå stilla och det enda som hindrar mig från att skriva mer är min blåsa som är sprängfylld.

Oprah

Jag blir så glad varje gång jag kollar på Oprah. Nyheter och tidningar och bloggare (som jag själv) fokuserar på allt dåligt som händer på jorden men Oprah tar fram bra saker – positiva förändringar och vardagshjältar. I förrgår såg jag hur hen visade upp en person som hade budat på en kronofogdsauktion för att vinna tillbaka ett hus till en främling. En annan hjälte var skaparen till en bilfirma som tog in skrotiga bilar, rustade upp dem och sålde dem för någon tusenlapp till behövande som har svårt att skaffa jobb utan en bil. Igår pratade hen om hur Skype hjälpte en person, som hade blivit blind, att åka skidor, cykla etc med hjälp av en kamera på huvudet och ett gäng assistenter som guidade henom genom att ge henom anvisningar i en hörselsnäcka. Där har vi en hoppfull framtid!

Identifierad oidentitet

Jag är diagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag känner många andra rymdisar som också är det. Ingen forskare tycks veta vad Aspergers beror på, men det kanske är just därför. Vi är som UFOn – vi har drag av det udda och omänskliga men vi är sinsemellan väldigt olika. Vi har alla svårt att smälta och vi har fått ett namn på det – ett namn som fastställer att vi sticker ut men ändå är rätt oidentifierbara.

Jag har fått höra av neurotypiska människor att man inte ska berätta för neurotypiska människor att man har diagnosen, men först nu förstår jag varför. Jag var hemma hos mina portiacher och bakade julgodis och innan jag var tvungen att gå var jag tvungen att träffa på några grannar. De frågade ut min mez om hur jag var släkt och sen frågade de mig vad jag jobbade med. När människor ställer den frågan så undrar de inte vad jag finner roligt i livet utan snarare hur jag rättfärdigar mitt leverne. Mitt svar var att jag inte jobbade för att jag inte gillade jobb och min mez fyllde ursäktande i att jag hade diagnoser. Efter det blev granne #1 genast väldigt nyfiken och satte sig bredvid mig och berättade att hen minsann hade sett på TV igår och där fanns det en serie med en karaktär med Aspergers syndrom. Jojomensan! Grannen beskrev personporträttet som lågmält och fint och jag undrade (tyst) vad som var fel med högljutt och fult.

”Vad bra att du berättar om din diagnos,” sade hen med tillgjord bäbisröst och log.
” …så att vi vet hur vi ska bete oss mot dig.”

Toalett och etikett

De senaste veckorna har jag drömt om rör och toaletter. Om gröna rör uppe i taket, om rör som leder upp sötvatten från saltvatten och om rörformade vattenrutschbanor där brunklädda människor åkte. Det var ett heterosexuellt människopar som skulle klättra upp motströms i den där rutschbanan för att hämnas på mig. Den sista rördrömmen känns analsexsymbolisk om man tänker på mina andra toalettdrömmar. I en toalettdröm var det tre toalettdörrar som alla ledde till samma toalett. Här om dagen drömde jag att jag gömde mig på en toalett och när jag kom ut var jag en människa…sen blev jag en annan människa som också gick in på samma toalett. Och under drömmen ändrade jag skepnad flera gånger men jag var fortfarande på toaletten. Och varje morgon när jag vaknar är det mirakulöst torrt i sängen.

Igår morse väcktes jag klockan halv åtta. Det var tydligen några byggarbetare som tyckte att det var okej att kasta metallrör på varandra utanför mitt fönster (dessa rör igen!). Jag förstår mig inte på byggarbetare – de är väldigt pigga på att störa folk på morgonen och de är väldigt glada i att starta byggprojekt överallt i staden, men aldrig att ser man dem jobba. Det kanske är för att de klär sig så fult.

Tellus-teknik

Jag försöker vara fördomsfri, men när saker sker gång på gång blir min hjärna illa tvungen att sätta upp det som en regel.

På min hemplanet är jordvarelserna kända för att sälja mycket teknikprodukter med dålig kvalitet. Det spelar ingen roll hur dyr varan är – regeln är ”ju nyare produkt desto sämre hållbarhet”. För varje år blir det värre och värre. Människan drar skam över sin ras och snart får de förvänta sig en attack från yttre rymden.

Det senaste beviset är min telefon som jag fick förra året. I måndags började det skicka ett meddelande i minuten för att påminna mig om att jag har ett nytt meddelande att lyssna av – vilket jag inte har. Denna bugg ledde även till att timern inte pep när min pasta blev klar, vilket ledde till överkokt fucilli. Det är inte gott.

I förrgår skedde det klassiska tunnelbanan är avstängd mellan Mariatorget och Slussen p.g.a. vagnfel eller spårfel eller kopplingsfel eller vad det nu brukar vara. Att de aldrig lär sig. När jag blev avtvingad vid Zinkensdamm fanns det ingen information varifrån man kunde ta ersättningsbussarna så det blev kaos på gatorna. Det är bara människor som kan klanta sig sådär. Jag blir så trött på dem; de trängs och stressar och segar och får tunnelbanorna att stanna. Och ingen ersättningsbuss kunde komma.

Ursäkta mig, men människor alltså!

Vänner

Idag fick jag en vänförfrågan på Facebook – och för en gångs skull skickade människan mig ett mail också (wow, tänka sig!) för att förklara varför. Det lydde ”Hi, I like your hair.”
Jag vet inte hur det var med er, men den nya definitionen av vänskap tar mig tillbaka till femårsåldern då man gick fram till första bästa människa och sade ”Hej, ska vi bli kompisar?” och människan frågade sin förälder om det var okej och sen kastade man snöbollar på varandra. Inte speciellt progressivt.  Jag hade snarare förväntat mig att den sociala evolutionen drogs åt det håll där man var mer selektiv bland sina vänner och bara umgicks med folk som datorn hade matchat ihop efter intresse, musiksmak etc.

Jag tycker att det ska bli spännande att se när ordböckerna omdefinierar ordet vän:
1. Person som man tycker om att umgås med.
2. Unik användare som postar statusuppdateringar på din Facebook-sida.